Vi reagerade samtidigt, katten och jag. Ljudet var oväntat och odefinierbart och verkade komma från köket. Jag avbröt mina försök att sova med ena ögat och titta på TV med det andra, och satte mig upp i soffan. Katten, som snarkat högre än Maken som sov djupt i andra änden av soffan, vaknade också och stirrade stint mot köket med spetsade öron. Hade mössen redan börjat leta sig in i huset? Vi satt tysta en lång stund. Inte ett morrhår rörde sig på Katten. När inget mer hördes gäspade hon stort och återgick till sin favoritsysselsättning; att sova. Att jaga eventuella möss som inte dyker upp mitt framför nosen, och dessutom inomhus, var under hennes värdighet. Lata kattskrälle.

Eftersom jag inte var helt övertygad om att där inte fanns något i köket som orsakat ljudet, tassade jag försiktigt mot köksdörren och lyssnade igen. Inte ett ljud. Jag tände lampan och spanade mellan stolsben och dammtussar. Inte ett liv. Lugnad gick jag in i köket och konstaterade samtidigt att kattens matskål var tom. Dags för påfyllning. När jag böjde mig ner för att ta upp den tomma skålen gick kalla kårar längs ryggraden.

Där, alldeles bredvid matskålen, sitter den. Spindeln. Stor som en femkrona och med tjocka, ludna ben. Efter några år på landet har jag visserligen börjat vänja mig så smått vid dessa små gynnare, men när det gäller så är det de eller jag. Jag backade sakta mot köksbordet, rafsade åt mig en ansenlig mängd hushållspapper och smög försiktigt framåt igen. Vi stirrade varandra stint i ögonen, spindeln och jag. Musklerna i mina fingrar spelade och spindeln höjde och sänkte sig mot golvet som för att säga: – Kom an du bara! Snabbare än Clintan drar sin pistol i en gammal spaghettivästern, drämde jag hushållspapperet över spindeln och tryckte till.

Ljudet som uppstår när man krossar en spindel av den här storleken påminner om … ja, jag vet inte vad. Men det ger mig rysningar varje gång. I vilket fall var jag glad över att ha sluppit jaga möss eller, i värsta fall, en inbrottstjuv.

Jag vet fortfarande inte vad det var som väckte mig och Katten …

Annica Ranestedt

Du kan segla tvärs över Atlanten i en plastjolle, göra lumpen som fallskärmsjägare i kallaste Lappland, hoppa bungyjump, springa ett maratonlopp, ha helskägg, lyfta 200 kilo i bänkpress, köra den häftigaste sportbilen som finns, ha enormt stora biceps, se ut som att du är med i en reklamfilm för Dressman, ha en riktig basröst, bestiga Mount Everest, eller ha hur mycket hår som helst på bröstet, men det spelar ingen roll, för det som skiljer pojkarna från männen, är att ha varit med på en förlossning, och klippt av navelsträngen … Det är det verkliga mandomsprovet. Så om du vill veta mer om hur en förlossning går till, och hur det känns att stå där mitt i natten, med en sax i handen, redo att klippa av navelsträngen – kan du ju alltid fråga en som vet, en riktig man alltså, du kan ju alltid fråga mig.

Patrik Ohlsson

– Woaaaaow, utbrister min 6-årige son med djup inlevelse och med en röst som bara en upphetsad liten grabb kan stadkomma. Han tar ett skutt över diket och försvinner en bit in i terrängen. Vi är på väg hem från skolan och uppenbarligen har han fått syn på något så otroligt att det inte finns några ord. Storasyster, som är 9 år, tröttnar och efter ett par

– Kom igen nuuudååå, jag vill heeem, så går hon i förväg. Lillebrorsan kan verkligen vara en pest.

När sonen till slut kommer tillbaka bär han på … en pinne. En ganska kort, barklös, men kraftig pinne. Hur han över huvud taget har lyckats se pinnen i det höga gräset fattar jag inte.

– Jaha, har du hittat en pinne, säger jag förstående och klappar honom på huvudet i mina tankar. Att göra det rent handgripligt vore en dödssynd.

–Men maaammaaa, det är ju ett laaasersvärd ser du väl, säger han samtidigt som han låter svosch, hwroom, svisch, precis som lasersvärden i Stjärnornas krig. Favoriten för tillfället. Sonen tittar på mig som om jag var något slags underlägset blötdjur och fortsätter framåt längs vägen.

–Vosch, hwroom, svisch, säger han och fäktas med en osynlig Darth Vader.

Det här fick mig att tänka på vuxna män och deras skruvdragare. De vårdar dem ömt och svär när batteriet tar slut eller bitsen försvinner (jodå, till slut har jag lärt mig vad en bits är …). Jag undrar om de i hemlighet låtsas att skruvdragarna är – inte lasersvärd – men väl häftiga laserpistoler som de kan mota bort tjatiga fruar och flickvänner med?

Om man ändå kunde läsa deras tankar …!

Annica Ranestedt