Storleken har betydelse

En man, som på fritiden ägnade sig åt amerikansk fotboll, berättade om en mässa där han och en lagkompis från laget stod och serverade fördrinkar. Själv var mannen drygt två meter lång och lika bred och han beskrev lagkompisen som ”lite större än jag”. Jag såg framför mig två jättar med pyttesmå drinkglas i de enorma händerna.

Han beskrev sedan reaktionerna från mässdeltagarna på följande vis, och här fanns ett könsmönster: Kvinnorna ställde sig bredvid fotbollsspelarna och fällde kommenterar som: ”Här flickor, här känner man sig trygg”. Männen däremot ryckte snabbt åt sig drinken och gick en bit åt sidan medan de mumlade: ”Ja, ja med så där mycket skydd på sig så skulle ju vem som helst se stor ut”.

Färgkodningens baksidor

Som pappaledig var jag ofta och handlade i min kvartersbutik. Vid ett tillfälle hade jag glömt någonting i mejeridisken och lämnade för en kort stund vagnen med min sovande dotter medan jag sprang tillbaka. När jag sedan återvände stod en kvinna på vakt vid barnvagnen. Hon tittade uppfordrande på mig som om hon bad om ett tack nu när hon tagit hand om mitt lilla barn. Jag log och förklarade att jag bara skulle hämta lite mjölk. Kvinnan frågade ”Vad heter han?” och det var då jag insåg mitt fatala misstag. Jag hade nämligen färgkodat mitt dotter fel. Dagen till ära hade hon ljusblå, ärvda kläder och när jag sedan svarade: ”Hon heter Fina”, var det som om något brast hos kvinnan: ”Det är ingen ordning på någonting nu för tiden”, nästan skrek hon medan hon satte fart mot utgången.

Nej tack, jag är läkare

Läkaren, som på fritiden ägnade sig åt maratonlöpning, kom en kväll springande hemåt. När hon nästan är hemma kommer en bil rullande upp vid hennes sida. Hon tycker sig känna igen de som sitter i bilen och vinkar glatt åt dem. I samma stund springer hon rakt in i en lyktstolpe som hon inte noterat. Sedan blir det svart. Då hon vaknar, ser hon två vettskrämda ansikten som stirrar ned på henne.

– Behöver du hjälp?, undrar den äldre mannen.

Utan att att reflektera det minsta svarar läkaren, med tillkämpat lugn, medan blodet rinner ned i ansiktet:

– Nej tack, jag är läkare.

Berättat för Erik Mattsson

Julefrid

Det hela utspelar sig före mobiltelefonernas tid, då det hetaste som fanns var personsökaren.

Dagen före julafton åker fastighetskötaren hissen ned från det nu helt nedsläckta kontorshuset. Julen är här och hans sista arbetspass för året ska snart vara till ända.

Det är då det händer. Det som inte får hända. Hissen stannar.

Paniken kommer krypande men så inser han till sin glädje att alla hissar just fått moderna nödtelefoner. Han trycker på telefonens enda knapp och väntar andlöst efter signalen i andra änden: så kommer den, en signal, två signaler – det är då han märker att det är hans personsökare som börjat ringa. Och det är då han inser det fasansfulla. Hissens nödtelefon är kopplad till fastighetsskötarens personsökare, den han bär i bältet.

Berättat för Erik Mattsson

Objuden gäst

Vi reagerade samtidigt, katten och jag. Ljudet var oväntat och odefinierbart och verkade komma från köket. Jag avbröt mina försök att sova med ena ögat och titta på TV med det andra, och satte mig upp i soffan. Katten, som snarkat högre än Maken som sov djupt i andra änden av soffan, vaknade också och stirrade stint mot köket med spetsade öron. Hade mössen redan börjat leta sig in i huset? Vi satt tysta en lång stund. Inte ett morrhår rörde sig på Katten. När inget mer hördes gäspade hon stort och återgick till sin favoritsysselsättning; att sova. Att jaga eventuella möss som inte dyker upp mitt framför nosen, och dessutom inomhus, var under hennes värdighet. Lata kattskrälle.

Eftersom jag inte var helt övertygad om att där inte fanns något i köket som orsakat ljudet, tassade jag försiktigt mot köksdörren och lyssnade igen. Inte ett ljud. Jag tände lampan och spanade mellan stolsben och dammtussar. Inte ett liv. Lugnad gick jag in i köket och konstaterade samtidigt att kattens matskål var tom. Dags för påfyllning. När jag böjde mig ner för att ta upp den tomma skålen gick kalla kårar längs ryggraden.

Där, alldeles bredvid matskålen, sitter den. Spindeln. Stor som en femkrona och med tjocka, ludna ben. Efter några år på landet har jag visserligen börjat vänja mig så smått vid dessa små gynnare, men när det gäller så är det de eller jag. Jag backade sakta mot köksbordet, rafsade åt mig en ansenlig mängd hushållspapper och smög försiktigt framåt igen. Vi stirrade varandra stint i ögonen, spindeln och jag. Musklerna i mina fingrar spelade och spindeln höjde och sänkte sig mot golvet som för att säga: – Kom an du bara! Snabbare än Clintan drar sin pistol i en gammal spaghettivästern, drämde jag hushållspapperet över spindeln och tryckte till.

Ljudet som uppstår när man krossar en spindel av den här storleken påminner om … ja, jag vet inte vad. Men det ger mig rysningar varje gång. I vilket fall var jag glad över att ha sluppit jaga möss eller, i värsta fall, en inbrottstjuv.

Jag vet fortfarande inte vad det var som väckte mig och Katten …

Annica Ranestedt